Tusbys kyrka

Tusby första kyrka 1643–1734

De flesta byarna i Tusby hörde från medeltiden fram till början av 1600‑talet till Sibbo församling. Vägen till kyrkan i Sibbo var dock lång, och tusbyborna ansåg att gudstjänsterna inte hölls på ett tillfredsställande sätt på finska, eftersom kyrkoherden var svenskspråkig.

På 1600‑talet ansökte de finskspråkiga bönderna om en egen kapellförsamling hos Sveriges kung. Frågan drevs särskilt av Sipi Ollinpoika, husbonde på Kittelä i Tuomala by, samt den adlade ryttmästaren Nils Stålhana, som var ägare till Vanhankylä gård. Till slut godkände biskopen Rothovius i Åbo tusbybornas tredje ansökan och undertecknade beslutet den 22 juli 1643. Denna dag räknas som grundläggningsdagen för både Tusby församling och Tusby kommun.

Byggandet av kyrkan i Tusby påbörjades redan under behandlingen av de första ansökningarna, och kyrkan stod färdig utan tillstånd år 1643. Tusby fick en egen kyrkoherde och status som självständig församling år 1654.

Tusby första kyrka låg i öst‑västlig riktning på området där hjältegravarna finns i dag. Enligt berättelser påminde den mer om en lada än en kyrka. Kyrkan var 10 meter bred och 20 meter lång. På långsidorna fanns 15 stockvarv och i gavlarna 32. I den östra gaveln fanns koret och altaret, och i den västra en ingång. På båda sidor om predikstolen fanns fönster. I en blyinfattad ruta fanns Stålhana‑släktens vapensköld avbildad.

Kyrkan, som byggdes av bristfälligt timmer, förföll snabbt. Under stora ofreden försummades de årliga reparationsarbetena, och den gamla kyrkan revs när den nya stod färdig.

Tusby kyrka 1734

Planeringen av den nuvarande kyrkan inleddes år 1729, men på grund av brist på medel började byggnadsarbetet först år 1732. Kyrkan uppfördes av församlingen med egna krafter. Varje gård ålades att bidra med byggnadsmaterial och arbetskraft, vilket ledde till många tvister. Arbetet leddes av bonden Erik Hannula från Nahkela, som sannolikt också ritade kyrkan.

När taket på Tusby kyrka stod färdigt invigdes helgedomen den 1 november 1734. Byggnadsarbetet fortsatte dock i över ett decennium därefter.

Tusby kyrka är en enkel korskyrka. Den korsformade kyrkotypen har sina rötter i renässansens centralkyrkoideal i Italien. Stilen utvecklades vidare i Nederländerna och spreds under 1600‑talet via Sverige till Finland. Den korsformade planen passade tekniskt mycket väl för det finländska timmerbyggandet. Därför togs den snabbt i bruk av allmogens byggmästare, som utvecklade den på ett uppfinningsrikt sätt.

Tusby kyrka är en av Finlands äldsta bevarade korskyrkor. Dess nuvarande utseende skiljer sig dock avsevärt från det ursprungliga. Timmerväggarna var ursprungligen bara och omålade. Mitt på den branta takåsen fanns ett litet torn. Kyrkan saknade förstugor, och man gick in direkt utifrån. Inne vid dörrarna ledde trappor upp till läktare som var hälften så stora som de nuvarande. På nedre våningen fanns enkla, lösa bänkar. Små fönster och ljuskronor upplyste rummet svagt. Det mörka takvalvet dominerades av kraftiga bindbjälkar som förenade korsarmarnas inre hörn.

Tusby kyrkas nuvarande utseende är till stor del ett resultat av 1900‑talet, eftersom kyrkan trots underhåll var i så dåligt skick kring sekelskiftet att man till och med övervägde att riva den. Vid den grundliga renoveringen år 1903 byggdes bland annat grunden om, takvalven fick sin nuvarande form och ytterväggar, dörrar och fönster försågs med tidstypiska bräddekorationer. År 1927 fick kyrkan sin färgsättning enligt Pekka Halosens planer. År 1937 täcktes de tre fönstren i altarväggen med glasmålningar av Paavo Leinonen. De nuvarande orglarna med 21 stämmor anskaffades år 1971.

Läs mer på finska om Tusby kyrka på Virtuella Tusbys webbplats.

Altartavla

Tusby kyrkas altartavla var åren 1777–1854 en klumpig målning av den yttersta domen utförd av en folkkonstnär. Den sista resten av den, en trasig bild av djävulen, brändes år 1903. En ny altartavla beställdes av Johan Henrik Asplund, som lovade att måla tavlan billigt. Tavlan blev färdig år 1854. I J.H. Asplunds målning avbildas Jesus på korset. Till vänster om korset står Jungfru Maria och Johannes, till höger två andra personer. Vid korsets fot finns troligen Maria Magdalena. I bakgrunden syns Jerusalems siluett. Dödskallen vid Johannes fötter förklaras av en gammal legend, enligt vilken korset restes på Adams grav. Målningen framställer symboliskt det nya förbundet mellan människan och Gud efter syndafallet genom Kristi försoningsverk.

Glasmålningar

Glasmålningarna beställdes av den kända kyrkokonstnären Paavo Leinonen år 1937. Med dem ville man täcka tre bländande fönster och komplettera helheten på altarmuren. I den vänstra glasmålningen skildras utdrivningen ur paradiset och syndens inträde i världen. Den högra glasmålningen skildrar i sin tur uppståndelsen och syndernas förlåtelse.

Kristusmonogram

I ett runt fönster nära taket finns ett Kristusmonogram, där de två första bokstäverna i Kristus namn på grekiska är skrivna ovanpå varandra (X = K, P = R). Den grekiska alfabetets första och sista bokstav (alfa och omega) syftar i sin tur på tanken: ”Jesus är den förste och den siste, början och slutet” (Upp. 22:13). I Kristusmonogrammet uttrycks på kortast möjliga sätt tanken om Jesu kungavärdighet. Vad människor än planerar slutar allt till sist enligt Guds plan.

Begravningsvapen

De begravningsvapen som hänger på korets väggar härstammar från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Då nöjde sig adeln ofta med billigare begravningsvapen av trä i stället för gravhällar. Vid adliga begravningsprocessioner var det på 1600-talet brukligt att bära 16 små träsköldar på stavar, vilka tillsammans bildade den avlidnes släktträd. Efter begravningen hängdes, utöver dessa, den avlidnes egen stora vapensköld upp på kyrkväggen. På den angavs bland annat namn, rang, egendom och begravningsdag. De största sköldarna hade för tiden typiska hyllningsverser, citat ur Bibeln med mera.

Eftersom den avlidne vilade under kyrkgolvet fungerade vapenskölden som hans minnesmärke. Vapnen i Tusby har ursprungligen hängt på väggarna i den gamla kyrkan. De flyttades till den nya helgedomen när den gamla revs år 1735. Åtminstone avlidna ur släkten Stålhanen flyttades till gravvalvet under den nya kyrkan. Övriga täcktes med en gravkulle. Vapnen fanns på kyrkans väggar fram till år 1852, då de fördes till klockstapeln. Där låg de i en hög ända till början av 1900-talet, då de nästan blev brända. Ungefär samtidigt började museimyndigheterna begära att få dem omhändertagna på bättre sätt. Vapnet för släkten Kempenskjöld överlämnades till Nationalmuseet.

Stålhane‑vapnet

I mitten av Stålhanes vapensköld syns ett hjullås till en musköt eller pistol. Det berättas att Niilo Laurinpoika (Nils Larsson, som adlades med namnet Stålhana) under trettioåriga kriget smög in i fiendens tyska läger och stal alla lås till musköter och pistoler ur vapenförrådet. I slaget följande morgon vann svenskarna lätt, eftersom motståndaren inte kunde avfyra sina vapen utan hjullås. Drottning Kristina belönade Laurinpoika med förläningar år 1626. Adelskapet erhöll han år 1641. Som adlad antog han släktnamnet Stålhana, som betyder ett vapenlås. Senare ändrades namnet till Stålhane, eftersom de stolta krigarna ansåg ändelsen -a vara alltför feminin. Nils Stålhanes inflytande under församlingens grundskede har gett honom en slags roll som fader för Tusby församling och kommun. I Tusby kommuns vapen återfinns också Stålhanes vapenlås. Lagerkvisten i kommunvapnet påminner i sin tur om Tusbys konstnärer.

Predikstol

Under kyrkohistoriens tidiga skeden fanns en stol för biskopen bakom altaret. Dessutom fanns i kyrkans kor en eller två läspulpeter för högläsning av texter (på latin ambo). Mot slutet av 300‑talet etablerades seden att hålla predikan och läsa evangeliet från den vänstra läspulpeten. I de flesta kyrkor är predikstolen fortfarande placerad på vänster sida, vilket uttrycker att huvudbudskapet i predikan är evangeliet om Kristus. Särskilt i äldre kyrkor finns det ofta en utsmyckad överbyggnad ovanför predikstolen, en så kallad baldakin. En sådan bars förr över kungens huvud. I kyrkan symboliserar baldakinen att i ordet är konungarnas konung, Jesus Kristus, närvarande.

Kristallkrona

Om kristallkronan i Tusby kyrka cirkulerar en berättelse som en gång uppfanns av en guide. Enligt denna skulle en venetiansk barockkrona från 1600‑talet, efter många färgstarka skeden, ha hamnat i Tusby kyrka som en gåva från en förmögen änka som ångrade sina synder. Att fastställa sanningen är svårare. Kronan har en ovanlig form. Kristallen kan vara från Italien, men lika gärna från Böhmen. De ekbladsformade kristallprydnaderna och den stora kulan i nederdelen är typiska barockdrag. I ljushållarnas svängda former finns inslag av rokoko. På kronans övre ring finns årtalen 1673 och 1852 ingraverade samt två guldsmedsstämplar. Kronan omnämns första gången i inventarieförteckningen från år 1851. Är 1673 tillverkningsåret? Eller är 1852 det år då helsingforsaren G. Lindström reparerade eller omarbetade den gamla lampan? Eller gjorde han en kopia av den gamla? Kanske är en del av kronan verkligen från 1600‑talet. År 2020 inträffade en chockerande händelse när kristallkronan föll ner på kyrkgolvet. Som tur var undveks personskador. Kronan behövde repareras, och i samband med det rengjordes den och fästes så att den säkert inte faller igen. Kristallkronan kan höjas eller sänkas beroende på situationen.

Vävbonad ”Vem är värdig att öppna”

År 2006 donerade Oili Mäki sitt konstverk ”Vem är värdig att öppna” till församlingen. Verket finns under läktaren i kyrkans norra gavel och bygger på Uppenbarelseboken, kapitel 5.